karingerdas

 

Under påskhelgen var vi bjudna till familjen Clarks. På långfredagen hade de en hebreisk afton, en judisk tradition. Många familjer kom dit och dukade upp ett eget bord. Det var en massa olika moment under ceremonin, ett lammben, persilja som skulle doppas i saltvatten för att symbolisera egyptiernas tårar, 4 glas vin som symboliserade olika saker, osyrat bröd och sedan en festmåltid. Roligt att få vara med om.

 

.

.

De bor fantastiskt vackert ute på landet med underbar utsikt. Påskafton tillbringade vi vid poolen, på Casterbridge, ett väldigt mysigt köpcentrum och sedan letade vi efter påskägg, lyckades bara hitta 8 av 10 och Liz hade glömt var hon gömt resten.

Lite roligt när man får samtal hemifrån att de har snö och 11 minusgrader.

 

.

.

På kvällen åt vi ett lite annorlunda påskbord, men vi hade iaf köttbullarna, äggen och potatisgratäng. Liz, mamman i familjen, är ju trots allt svensk från början. Så här rullar och steker vi köttbullar!

 

.

.

.

Picknick i Kaapsehoop på söndagen tillsammans med familjen Clark. UNDERBAR DAG!

 

.

.

Amazing view.

 

.

.

Kaapsehoop.

.

Nu är dagarna räknade. På fredag går flyget mot Frankfurt, Göteborg. Och sedan till Skövde och bröllop!

Känns väldigt konstigt!

 

 

Nu är vi äntligen hemma igen! Eller där vi känt oss mest hemma under vid tid i Sydafrika – Phumelela. Måste säga att det känns helt otroligt skönt att vara hemma, att kunna packa upp sina saker och inte bo i en resväska. Att veta nästa gång man kan duscha, bara gå på toa när man behöver, äta när man är hungrig osv. Vår resa i Mozambique har varit underbar men ibland lite för mycket äventyr. Bara resan dit, allt krångel med att få visum, hitta familjen när mobilerna inte funkade osv. Sen fortsatte äventyret när vi skulle åka buss från Beira till Vilanculos (där vi hade vår semester). Bussen var redan försenad, när den väl kommer fram och ska försöka backa in i garaget kör den in i något så bakdelen åker av. Då måste vi vänta på mekaniker som kan fixa den innan vi åker. Väl iväg börjar det ösregna som förstörde vägarna (inte alltför bra vägar i Mozambique) och det är kolsvart. Det gör att vi blir ännu mer sena. Istället för att komma fram 8 på kvällen så kommer vi fram 2 på natten till en korsning mitt ute i skogen. Vi hade ringt och bokat taxi till hotellet, men ingen taxi finns där. Hotellet svarar inte. Vi lämnas med två alternativ: Stanna där mitt i natten med våra väskor eller lifta med en full kille och en kvinna från Zimbabwe. Det blev nummer två som vi blivit varnade för att göra här i Afrika. Det vart en spännande resa. Väl framme på hotellet finns det ingen där mer än en vakt som inte fattade vad vi gjorde där. Det finns ingenstans för oss att sova. Tillslut får vi en vaktstuga som inte går att låsa och som bara hade en säng. Där tränger vi ihop oss och hoppas på att ingen ska komma in. Det är kolsvart så vi vet inte var vi är, var badrum osv finns.

.

Äventyren bara fortsätter och fortsätter. Det börjar storma på havet när vi är mitt ute med en liten träbåt osv osv. Kan inte skriva ner allt här. Men TILLSLUT är vi hemma, bussturen hem gick väl okej, bara några extra poliskontroller och förseningar osv, men vi börjar bli vana att allt krånglar. Och att inte ta något förgivet har vi i alla fall lärt oss.

.

.

 

Vårt egna lilla hus. Vi välkomnas med massa fika och god lagad mat av våra extra-föräldrar Eivor och Moses.

.

Redan imorgon ska vi vidare, denna gång inte så långt. Vi ska till White River och fira påsk hos en familj där. På fredagen ska vi få vara med om en Hebreisk afton och sedan får vi se vad helgen har att erbjuda.

.

Hoppas ni har det super där hemma.

KRAM!

 

Maputo, sista stoppet innan Sydafrika. På flygplatsen möts vi av familjen vi bodde hos sist, däremot något försenade. Anledning: De fick inte upp bagageluckan på planet. Ganska underhållande att sitta och titta på när de försöker, ibland 9 personer på samma gång.

.

.

 

En otroligt härlig familj. När vi kommer fram får vi fika, sedan lättlunch för att vi inte ska vara hungriga när vi ska ut på rundvandring. Efter det hade vi disco vid deras hus så alla grannbarnen kom in och ville vara med.

.

.

 

Spontant! Baba dansar med alla grannbarnen som kom in för att vi spelade så hög musik.

Så vi får en rundvandring i huvudstaden, tyvärr hann det bli lite mörkt. Men här är havet:

.

 

.

 

Här har vi då stranden! Jaså, var? När vi var klara åt vi på KFC, deras favoritrestaurang. Sedan tar vi en promenad i området, går in på en bar för att spela lite jukebox och dansa. Pappan var självklart med. Efter det körde Mama och Baba och letade efter ett disco som vi kunde åka till hela familjen, tyvärr var inget öppet för att det var vardag. Men så himla roligt!

.

Det kändes faktiskt jobbigt att säga farväl till denna fantastiska familj, men nu fortsätter resa. Nästa stopp: Nelspruit, Sydafrika.

 

Semester i Vilanculos.

.

.

 

Innan vi åkte tillbaka till Sydafrika skulle vi ha några dagar vid Indiska Oceanen och bara ta det lite lugnt. Underbart, eller? Jo, Vilanculos var helt otroligt vackert. Havet fantastiskt. Men…

”Man måste ha maximal otur om det ska regna i Vilanculos!”

… och maximal otur hade vi. Det öste ner i stort sett hela dagarna. Men vi fick njuta av det vi kunde, som att det var strålande sol den dag vi åkte hemåt, den underbara frukten, stora avokados osv.

.

.

 

Guldkorn, hängmatta och en mysig stuga precis vid havet.

.

.

 

Vi bokade in en heldag med båttur, snorkling och bad ute på en ö. Denna dag går inte att beskriva för hela dagen är för komisk. Båtturen skulle ta en halvtimme enkel sträcka, tog 2. Efter tio minuter började de ösregna och regnade hela dagen med undantag i typ 10 minuter när vi åt.

.

.

 

Snorkling.

Lunch: nyfiskad krabba, fisk med tillbehör. Sol i 5 minuter. Vägen hem var det storm och vi kom aldrig fram. En tjej satt och spydde ut över kanten. Båten var vattenfylld. At least var vågorna varmare än haglet och det piskande regnet.

.

.

 

Hem. Ta en varmdusch. Krypa under täcket och sova resten av eftermiddagen. Tur att man inte behöver frysa i Afrika.

.

.

 

En klassiker, underbart väder den dagen vi åker hem.

Hela denna resa var ett äventyr men det skippar jag här, skriver bara: Kl 2 på natten mitt i skogen, ensamma, lifta, förseningar, storm, ingenstans att bo, vaktstuga utan lås, poliskontroller.

 

 

 

 

 

En vecka i Chimoio gick otroligt fort men vi hann se mycket ändå. Vi var alltså här för att kolla på olika projekt för utvecklingsarbete. Bland annat fick vi besöka spargrupper, alfabetiseringsgrupper, hänga med ut på hembesök hos HIV-positiva, se hur man arbetade med gatubarn och så vidare.

.

.

Besökt i tisdags HIV-positiva mammor. Varje vecka samlas en grupp mammor, mammor med barnen på ryggen eller fortfarande i magen. Där fick de varje vecka lite undervisning, om hur man undviker att smitta sitt barn, hur man ammars och så vidare. Dessutom delade vi ut mjölkersättning och näringsrik gröt.

.

.

Chimoio. Lite kultur. Överallt finns små stånd. Det är mångas sätt att överleva, att öppna en liten bussiness.

.

.

Trots att arbetena vi besökte ofta var för fattiga och sjuka lämnade vi nog inte en enda gång en plats utan att dansa, sjunga och skratta ihop. Underbart!

.

.

 

Railway to Zimbabwe. Nu drar vi vidare!

.

.

 

Bom Dia. Ciao!

 

Tänkte skriva och berätta om lite av det arbetet vi får vara med om här, vilket är så otroligt mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ner det i ord eller hur jag ska kunna begränsa det. Dessutom har jag inte tid att skriva ner allt ordentligt, men läs så mycket ni orkar och har lust med.

 

Cabesa do Velho - Old Mans Head. Vackert berg mitt i Chimoio och det ser verkligen ut som en gubbe om man ser hela.

Under denna vecka i Chimioio, Mozambique, kommer vi besöka projekt av olika slag men som alla har ett gemensamt mål, att skapa möjligheter för människor att få en bättre framtid. Trots att det görs enormt mycket för många finns det fruktansvärt mycket elände kvar. Man kan bli så frustrerad av att se all fattigdom, sjukdom och misär och känna att man inte kan göra mycket åt det. Ju mer jag har fått se, desto mer har jag insett hur allt hänger ihop, hur allt hör samman, till exempel vilka konsekvenser det blir av att människor inte har möjlighet att gå i skolan. Det kanske leder till att du inte förstår varför du ska koka vattnet innan du dricker det eller hur man skyddar sig mot HIV/Aids och andra sjukdomar. En sjuk i sin tur kanske inte kan försörja sina barn vilket kan sluta med att de hamnar på gatan, och så vidare. Allt hänger verkligen ihop, för att förändra situationen i ett fattigt samhälle måste man jobba med alla dessa olika bitar.

Jag har också förstått lite av hur viktigt det är att arbetet man gör också är hållbart, att det kan fortsätta drivas trots att en person försvinner eller att resurser försvinner. Det hjälper inte att bara ge den fattige pengar eller den sjuke vård. Den fattige har förmodligen inte lärt sig förvalta pengar liksom den sjuke inte har kunskapen om hur man håller sig frisk. För en hållbar utveckling krävs vilja hos människorna att förändras, och för att det ska finnas vilja måste det också finnas en gnutta hopp. Något av det vackraste man kan se är att se hoppet tändas hos någon som en gång förlorat det.

Tyvärr är vi bara här en vecka och hinner inte mer än att få en glimt av de olika projekten, men redan nu har jag lärt mig en massa. Det har varit otroligt intressant att se så stort engagemang hos människor, höra vilka drömmar de har och se hoppet i mångas ögon. Samtidigt har det varit väldigt svårt att möta människor där hoppet försvunnit för längesen, människor som redan gett upp.

Det är nästintill omöjligt att förstå att världen vi lever i är densamme när våra verkligheter är så enormt olika. Trots det inser man att människor ändå är lika, alla har egentligen samma behov, som att drömma, älskas och känna sig accepterad.

 

Spargrupp i Messicha

I måndags gjorde vi vårt första besök, vilket var i en spargrupp i Messicha. En spargrupp är en förvaltarkurs där människor går ihop och skapar som en liten bank, där man kan spara och låna pengar. Målet med dessa grupper är att hjälpa människor att förbättra och planera sin familjeekonomi. Grupperna fungerar lite olika eftersom medlemmarna tillsammans sätter upp regler och väljer sin kommitté. Däremot finns det riktlinjer och personer utifrån som kan hjälpa grupperna.

 

Spargrupp i Menicha. Namn: Murumbo Zia Zand - Den fattige måste ha ideer för att förändra sitt liv.

Förenklat fungerar gruppen så att medlemmarna varje vecka samlas och tar med sig en bestämd summa som de sparar i en gemensam kassa, oftast samlas de i en kyrka. Dessa pengar kan sedan lånas ut till medlemmarna med en liten ränta. Efter en period, 24 veckor rekommenderat, får man tillbaka sina pengar. Ofta har summan ökat lite då eftersom all vinst fördelas lika mellan medlemmarna. Detta har hjälpt människor att förbättra och utveckla sina liv, en del slipper att behöva kämpa dag för dag dör sitt liv. Nu har man tillgång till pengar som man inte tidigare haft och kan nu lägga dem på till exempel barnens skolgång, fixa taket på huset och så vidare. Dessutom har spargrupperna fått människor att engagera sig, kanske på grund av att de nu har chansen att leva ett något mer drägligt liv. I gruppen vi besökte gav alla medlemmar varje vecka en liten peng till kyrkans arbeta som skulle bygga förskola och starta alfabetiseringsgrupper. Spargrupperna har också fött intresse att lära sig läsa, skriva och räkna så många medlemmar har redan gått med i alfabetiseringsgrupper. Det var så häftigt att få se hur drömmar föder nya drömmar.

Vad det än är för projekt är det viktigt att det får göras på deras sätt så att människor känner sig respekterade och på ett sätt de är vana vid för att folk ska vilja stanna. Därför får varje grupp bestämma över sig själva, sköts en grupp dåligt så överlever den inte länge heller. Gruppen vi besökte träffades varje måndag och var nu 45 medlemmar, från 15 år och uppåt. De hade valt en kommitté som bestod av ordförande, sekreterare, kassör och diverse, och de hade tillsammans satt upp sina regler. Minimibeloppet som varje medlem skulle spara per vecka var 50 Mtz, cirka 12 kr, en del sparade upp mot 300 Mtz, cirka 80 kr. Dessutom gav de 5 Mtz till kyrkans arbete. Om en medlem inte dök upp, glömde sina pengar eller störde under mötet fick de böta en viss summa. Gruppen ville hinna spara mer pengar innan de fick tillbaka dem så de tyckte att det var bättre att spara pengar under en längre tid, istället för rekommenderade 24 veckor sparade de i 40 veckor. Problemet med detta är att det är väldigt mycket pengar i kassaskrinet om ingen lånar pengar och det finns alltid en risk att det blir stulet. Det löste gruppen med att låta skrinet vandra mellan personerna i kommittén så ingen visste var den fanns. Verkligen spännande att se vad för idéer och lösningar gruppen hade.

 

Kassaskrin som alla spargrupper får. Skrinet har tre lås, tre medlemmar i kommittén har varsinn nyckel för att ingen ensam ska kunna öppna det.

Efter mötet fick vi chansen att säga vad vi ville, jag tog chansen och frågade: ”Vad har spargruppen gjort i ditt liv, ditt hem? Varför vill du spara, vad är det som är bra med det?” På det fick vi intressanta och spännande svar.

 

Ordförande i kommittén berättar: "Nu är det här en avancerad form av spargrupp, från början travade vi oss fram men vi har lärt oss med tiden hur vi ska lösa allt. Jag har bara gått i skolan i 4 år och trots att jag hade glömt hur man läste blev jag vald som ordförande. Nu har jag börjat studera i en alfabetiseringsgrupp. Det är en bra kombination att lära sig läsa, skriva, räkna och vara med i en spargrupp och det har även hjälpt mig i vardagen. Som till exempel kan jag läsa på skyltar ”Varning för hundar” och då behöver jag inte gå in där och bli biten."

 

Kontrollanten i kommittén svarar: ”Spargruppen har förändrat hela mitt liv fullständigt. Utan den hade jag lika gärna kunnat dött. Idag har jag kunnat köpa en frys till mitt hem, en moped till min man och en tv. Spargruppen har alltså förändrat hela mitt liv och den är så viktig för mig."

Medlem berättar: ”När jag började här hade jag ingenting, inga möbler, inget riktigt hem. Nu har jag kunnat köpa vissa möbler och en frys. Hela mitt hem har förändras, nu kan man äntligen kalla det hem istället för ruckel.”

Många av dessa saker är sådant som jag tar som en självklarhet som att kunna läsa varningsskyltar. Det går inte ens att försöka sätta sig in i hur det kan vara att faktiskt inte kunna detta. Besöket var otroligt intressant och det var så roligt att se gruppens idéer, drömmar och engagemang. Tydligen var det på detta sätt som sparbanken en gång i tiden skapades och gruppen vi besökte hade dessutom som mål att öppna ett konto. Dessutom hade vi roligt ihop, efter mötet blev vi bjudna på fika och sedan sjöng och dansade vi ihop. Underbart!

Vi har besökt fler projekt som jag lägger upp allt eftersom.

Lördag. En låång dag med en del äventyr. En dag där vi fick försöka använda vår problemlösningsförmåga. En dag där man flera gånger stannat upp och frågat sig själv ”hur hamnade jag i denna situation?” Som på Casinot där vi som sista utväg försökte växla till oss dollar, bakom taggtrådsstängsel vaktat med säkerhetspoliser med K-pist, ensamma i en mörk huvudstad där vi aldrig varit och utan fungerande mobiltelefoner.

 

Ja, det är en lång historia, för lång för att skriva ner. Men vi hade väldiga problem för att få visum. De påstod att man var tvungna till att ha jämna pengar för att de inte hade växel så att vi skulle vara tvungna att vända tillbaka till Sydafrika. Men med MYCKET tur löste sig alla problem tillslut, vi lyckades hinna med tidigare buss för att ha längre tid på oss vid gränsen, en man hjälpte oss vid gränsen genom att gå med på att bli mutad och behålla växeln, vänliga personer hjälpte oss att få tag på en familj att sova hos under natten i Maputo osv.

 

Vi lärde oss att inte ta saker förgivet, att försöka hitta nya utvägar och vi såg lite av hur korruption kan se ut. Vi fick också en häftig upplevelse av att bo hos en fantastisk familj som bodde väldigt enkelt, under plåttak, utan rinnande vatten osv. Dessutom hade vi det väldigt roligt!

 

.

I fredags var vi vår sista dag på Mkhuhlu pre-school men också överhuvudtaget i Mkhuhlu. Så det blev många farväl. Visst är det alltid jobbigt att säga hejdå när man inte vet om man någonsin kommer att träffa människorna igen men samtidigt ser jag fram emot de sista veckorna på resan.

.. är nästan alltid roligt!

Om du inte har fatt nog av min fantastiska blogg kan du ga in och lasa pa var gemensamma dar jag riktar in mig pa att skriva om apartheid och Sydafrika idag, Frida funderar over HIV/Aids och Julia uppdaterar om vad vi gor och lite kulturskillnader.

http://sydafrika.hostei.com

Trevlig lasning!

Semester. Nära till havet. Hotellfrukost. Strandpromenader. Sol och bad. Klart och soligt hela veckan. Picknick på stranden. Underbar natur. Julia och Frida. Massor av nöjen.
Ja, det var lika härligt som det låter. Vi har haft en underbar vecka i Kapstaden. Förutom turistattraktionerna Taffelberget, Godahoppsudden och Robben Island har vi också hunnit ta ordentligt lugnt, ha det riktigt roligt och träffa härliga människor.

 

 

Robben Island. Är en ö 12 km från fastlandet och Kapstaden. Under 400 år fungerade ön som en spetälskekoloni innan apartheidregimen 1960 beslutade att skicka hit politiska fångar. Robben Island var den mest fruktade anstalten under apartheid och ingen fånge har lyckats fly härifrån, kanske på grund av den strömmiga, kalla Atlanten.

Hit åker många för att höra om den väldigt spännande historien och för att se cellen där Nelson Mandelas spenderat 18 av sina 27 år i fängelse.

 

Nelson Mandelas cell på 6 kvadrat.

Det var intressant att fått se den omtalade platsen men jag blev lite besviken på turen, kanske för att jag förväntat mig lite mycket. Jag tycker bara att det finns så otroligt mycket historia att berätta och vi fick knappt höra något av den. Både den guidade bussturen och fängelsebesöket var bara för att peka ut de olika platserna. Enda stoppet bussen faktiskt gjorde var där det var vacker utsikt över Taffelberget och det var inte riktigt anledningen till att jag åkte hit. Men man kan ju absolut inte missa att besöka denna platsen och om inte annat var det väldigt nice med en båttur.

 

 

Camps Bay. Anses av många som en av de vackraste stränderna i världen med de tolv apostlarna i bakgrunden. Tyvärr är vattnet väldigt kallt runt Kapstaden så det blev inte mycket bad i havet. Däremot var det inte helt fel att sitta på en av restaurangerna vid solnedgången.

 

 

Än en gång: En fantastisk semester!

 

 

Back to school! Tillbaka till Mkhuhlu, tillbaka till papp, tillbaka till vår vardag. Efter två timmars sömn, taxi, flyg, buss och slutligen någon timme med bil var vi äntligen hemma. Det mesta var som vanligt förutom att vårt rum var väldigt tomt men ändå känns det underligt att vara tillbaka efter två veckor. Men barnen på förskolan hade saknat oss och det är kul att träffa många personer igen. Några saker som jag däremot inte har saknar är att ösa kallvatten (med andra ord duscha), klibbiga nätter, hög TV-volym på morgonen, myggorna som älskar mig, papp (majsgröt), äta till såpan ”generations” och att vattnet försvinner emellanåt. Men det vänjer man sig förmodligen snabbt till igen och efter bara en dag känns semestern redan avlägsen.

 

Och nu har vi bara två veckor här i lilla Mkhuhlu innan vi ger oss av på nya äventyr!

Famba kahle, go well!

 

Karin

Forsta dagen i Cape Town. Vi besokte taffelberget, the table mountain, 1085 m. Vackert!





Utsikt over atlanten och indiska oceanen





Trakigt nog sa blev jag sjuk och missar lite nu nar jag maste vila nagra dagar.

Men Kapstaden ar sa vacker sa far njuta av det!

Ha det bra!

Lektion med forstaarseleverna.






Tuppen som glatt galde pa morgonen, TIDIGT!





Pa fredagen besokte vi hospicet som ligger precis bredvid. Det var intressant att fa se, hora om hur medicinering och behandling fungerar. For tillfallet lag det 5 personer inne, i olika faser av sjukdomen. Tydligen sa finns det tva medicineringar. Om man ar inne pa forsta raknas det som att man har HIV, nar man blivit resistens mot den gar man in pa andra och da har man Aids. Nar kroppen blir resistens mot det andra steget finns det inget mer att gora an att ge patienterna smartstillande.

Regeringen gick in och betalade bromsmedicin, annars sponsrades hospicet av organisationer i Sverige och USA.






Phumelelas Kapell






Nu lamnar vi vackra Phumelela. Maste tacka Eivor och Moses for en underbar vecka. Och sa aven Evert Nilsson, som gett oss manga intressanta samtal.





Nasta destination, CAPE TOWN!

Det var ett tag sen man var pa klassresa nu, men i onsdags fick vi hanga med forstaarseleverna pa en. Vi hade en underbar dag tillsammans och vi besokte Gods window, Blyde River Canyon, Fall och Cannide. Hur vackra stallen som helst.





Mycket snyggt! Har med nagra av vara klasskompisar. Vi var cirka 40 personer pa resan.





Vi akte i tre taxis. Vi stannade till langs vagkanten bara sadar, nagra ganger. Fattade inte varfor forst. Men sen:


"Let's take a break and DANCE!"


De ar sjukt spontana och vi hade himla roligt. Harligt att bara stanna bilen och hoppa ut for att dansa.





Gods window. Hur vackert som helst. De sa att ar det riktigt klart en dag kan man se enda till Mozambique och havet, ca 40 mil.





Gods window.





Picknick i ett naturreservat. Grillade kott, kyckling, korv. Till det bonor, sallad, papp. Efterratt och sjalvklart snacks. Ska det va sa ska det va.

"You dont get fat if you eat much today, Karin! Take some more snacks!"





Frida, Karin och vara vanner som ocksa bor i Mkhuhlu: Mandla och Celebration.






Aporna forsokte stjala maten flera ganger, men blev ivagjagade. Sa de fick noja sig med resterna





Varldens tredje storsta canyon och enda grona, nagot sadant sa dom.





Haftigt!





Nagra tog och badade vid vattenfallet. vi badade fotterna.





Underbar dag och vi hade en mycket fin branna sedan.